HK Varberg – IF Kristianstad 37-26 (16-9)

De var en riktigt go match som låg framför oss. De var 1:an mot 2:an i serien som skulle mötas. Vi hade dessutom revansch att se fram emot då vi gjorde en riktig plattmatch och förlorade då vi mötte dem borta i höstas.

De var också en väldigt, väldigt speciell match för oss och alla våra supportrar, då vår älskade vän Johan Svensson tidigare i veckan tragiskt gått bort i en trafikolycka i Thailand.

Vi hade haft en väldigt jobbig vecka då vi på onsdagen nåddes av beskedet om Johans bortgång. Vi hade en samling tillsammans med klubben på onsdagskvällen för en minnesstund för Johan. Direkt efter denna så samlades vi i a-laget nere i en ring på planen för att pratat igenom de som hänt och komma fram till hur vi gemensamt kunde gå vidare efter detta fruktansvärda som hade hänt.

De var en magisk stund där i ringen. Vi satt i en timme ungefär. Första hälften satt vi bara där tyst och tänkte, tårarna forsade på de flesta av oss, tomheten i blickarna var jobbiga att se och känna.

Andra halvtimmen kom snacket sakta igång. Vad vi pratade om håller vi för oss själva, men de som kan sägas är att man känner verkligen stödet och gemenskapen som ett lag har i varann. Hur mycket vi betyder för varann, och på en gång vad en förening och alla dess inblandade betyder för varann.

Alla seniormatcher under veckan skulle ställas in utan vår match. Vi fick frågan från klubben om vi också ville ställa in. Men då vi kände att Johan hade velat att vi skulle spela och vinna, så var de för oss en självklarhet att ta oss ann denna utmaning och vinna denna match åt Johan.

Samlingen skedde i ett annat rum i hallen en brukligt. Klubbrummet skulle användas till ytterligare en minnesstund till alla våra supportrar. Folk slöt upp på ett otroligt fint sätt. Och de mest fantastiska är att Johans mamma, pappa och lillasyster även de kommer ner till hallen. Detta är något som jag anser är otroligt starkt och stort .De är i detta läge som en förening står stark. Jag tror och hoppas att detta stöd inte bara gäller nu första tiden, utan detta kommer leva kvar lång tid framöver. De enda jag vet säkert är i alla fall att jag kommer göra vad jag kan för att vara ett stöd åt dem.

Detta är en familj som lagt oerhört mycket tid på vår förening och pappa Henrik har ju som bekant varit en ideellt arbetande ledare i föreningen som givit mycket tid och förhoppningsvis även i fortsättningen kommer ge tid till föreningen. Som alla vet ”sådan far sådan son”.

Matchen då: Jo, vi vann med 37-26 efter en mycket väl genomförd match. De är allt jag skriver om den. De känns som om en handbollsmatch betyder ganska så lite i ett sådant här sammanhang.

Ett extra stort tack till: Johan Svensson!!

Jag flyttade till Varberg för ca. 5 år sedan. En av de första jag kom i kontakt med var Johan.

Som jag känner Johan, och min uppfattning om honom så var de en kille som man skulle kunna kalla ”nutidens eldsjäl”

Var de några problem så ställde alltid Johan upp. Gällde de att hjälpa till som uppbackningsspelare på träning till a-laget gjorde han de, behövdes de uppbackning som spelare till b-laget gjorde han de, behövdes de folk till c-laget (då de fanns), för en match uppe i Angered en tisdag kl. 21 då var de en självklarhet för Johan att ställa upp. Helt rätt och slätt: Behövdes de hjälp någonstans i föreningen oavsett om de gällde handboll,  jobb med att bära bord i hallen, jobba vid någon sommarkonsert så fanns alltid Johan där. Han ställde upp och hjälpte allt och alla, men han krävde eller förväntade sig aldrig att någon skulle göra eller behöva göra något för honom.

Ett konkret exempel var strax innan jul då vi hade haft hemmamatch. Sponsorerna hade innan matchen varit uppe i klubbrummet och ätit. Efter matchen så var jag kvar rätt länge i hallen, då planen stod tom och mina barn vara ute och spelade handboll och fotboll. Johan kom ut på läktaren och ropade på mig att de fanns mat kvar, så om vi var sugna så kunder vi komma upp och käka tillsammans med honom. Då vi satt där och åt (även Wille var med) så upptäckte vi att hallen i övrigt var tom. Både jag och Wille knorrade lite och tyckte de var lite dåligt att de som tagit på sig att röja undan allt inte hade stannat kvar och slutfört den uppgift de tagit på sig.

Johan reste sig upp, sade till oss och sluta gnälla och började röja själv i detta. Vi skämdes lite och frågade honom om han ville ha hjälp. Hans kommentar var då att han tyckte jag hade tillräckligt mycket att göra med barnen så han kunde fixa de. Men om vi ville så fick vi såklart hjälpa honom.

Ett råd till Er alla där ute. Tänk tillbaka på hur Johan var, ta efter så mycket som möjligt av honom. Gör vi de så kommer Varberg bli än ännu bättre plats att vara på, och vår förening kommer att bli ännu bättre.

Vill även sända mina varmaste tankar till Johans flickvän Fridas familj som minste sin dotter/syster.

Till sist vill jag också tacka Kristianstad så mycket för den oerhörda ödmjukhet och respekt som de visade mot vår förening. 

”Johan jag kommer aldrig glömma dig, kommer alltid  bära minnet av dig med mig"

//CaCa

En väldig fart vad jag förstod! 

Kärra HF – HK Varberg

26-32 (11-20) 

De var dags för att ta oss an Kärra på borta plan. En match som vi var väldigt sugna på. Då vi mötte dem hemma i höstas så ledde vi ju med 5 bollar i halvlek som vi fullständigt slarvade bort. Tyvärr var ju de återkommande som Ni vet i höstas. Vi ville visa dem att vi var ett bättre lag än vad de var. 

Samlingen var lite speciell. Matchen skulle gå av stapeln fredagkväll kl. 19.21. Så samlingen var redan kl. 08.30 på torsdagsmorgonen i Stenungsund???????Låter de konstigt? Jaaaa, men de e du ju.Saken var den att undertecknad för första gången skulle missa en match, då jag tyvärr var tvungen att åka till Sälen på konferens med jobbet. Så vi drog i lugn och ro upp dit och hade diverse händelser för oss. 

Gänget i övrigt hade samling på fredagsem. i Varberg för en timmes bussfärd till Göteborg och Hising Island. Var de någon skillnad i bussen och senare i omklädninsrummet och på bänken då? Jo, gamle sletne Göran Bengtsson hoppade in och stöttade upp Frasse då jag var borta. Så de såg väl ut ungefär som vanligt, bara att utseendemässigt så var de ett redigt nedköp…..:)De goa var att de första Göran gjorde under matchen var att tjöta till sig en varning. Men då man senare i veckan frågande honom så var de rutinerat enl. honom själv….Han e go den lille Hunnestadspojken. 

De var fruktansvärt jobbigt då klockan blev matchstart att sitta i en stuga i Lindvallen lite småsleten efter den höga musiken på After Skin………., och inte kunna påverka matchutgången överhuvudtaget (ja, ja, låt mig iallfall tro att man har en del av de då man är med).Jag hade kanonrapporter var 5 min genom Roger W på bänken samt min sköne kompis Fribbe och Bizzy (Axel´s pappa) på läktaren. Tack skall Ni ha. Kan säga att jag blev helt fullständigt osocial då jag satt och tittade på telefonen och väntade på nästa sms och nästa och nästa. Gubbarna gick in och basta istället och sket i den trökgubben som satt framför öppna brasan och svettades, tittade på sin telefon och såg ut som en helt vanlig fåntratt. 

Smsen duggade som sagt tätt och de var jämnt i början, helt plötsligt så kommer ett smsm (ca 4 min efter de andra) och vi hade tagit en 5 måls ledning, sedan ett på 7 målsledning och sedan halvlek och 9 mål upp.

Andra halvlek var likadant, vi fortsatte att dra ifrån, och sedan…..kom ett sms precis tvätom mot de goa smset i första halvlek. Kärra hade med en jädra fart krymt avståndet drastiskt. Va de på väg att bli en match liknande som de varit några gånger på hösten (tex. hemma mot Kärra), då vi slappnat av och trott de varit klart? Nej, grabbarna hade tydligen lugnat ner sig och fått ordning på grejerna igen. Matchen slut, vi vinner med 6 mål, vilket är helt godkänt borta. 

Kan säga att jag vaknade till där i soffan framför brasan igen och drog in i bastun, firade och blev allmänt jädrigt go och social igen. 

Vi hörs mina vänner. 

//CaCa